|
Skrivet av Redaktion
|
|
2006-08-04 |
|
Sida 3 av 4
En av de stugor som ursprungligen stod på Öhn finns nu åter på Gammplatsen. |
Lappmarksplakatet och kolonisationen
Staten var fram till mitten av 1600-talet mån om att få ut så mycket skatt som möjligt utan att konkurrera med samerna. Därför fick inga svenskar bosätta sig i lappmarken.
Genom lappmarksplakatet 1673, ville man dock få inlandet uppodlat och lovade därför att de som tog upp nybyggen här dels skulle slippa militärtjänst på livstid och dessutom 15 års skattefrihet.
Förste nybyggaren var Johan Filipsson Hilduinen som bosatte sig i Örträsk 1678. Hans anförvanter tog år 1700 upp Knaften och fortsatte med nya boställen allt eftersom. (se kolonisationen).
I ungefär samma takt kom nybyggarna till Vindelälvsdalen.
Trots förmånerna gick kolonisationen trögt och de första 50 åren var fortfarande samerna i majoritet vid kyrkhelgerna.
På 1740-talet bodde totalt 1000 personer i hela Ume lappmark.
Samhället Lycksele flyttar upp på Heden
Verksamheten på Öhn i Lycksele pågick till 1700-talets slut. Trångboddhet  med bränder och översvämningar i samband den årliga vårfloden medförde att samhället flyttades. När prästgården brann ner 1758, byggdes en ny uppe på heden, där nuvarande Lycksele ligger. Skolan hade flyttats tidigare och när sockenstämman beslutade sig för att bygga en ny och större kyrka, byggdes även den på heden.
1801 avsattes nytt område för ”Umeå stads borgerskap och sockenmännens kyrkstugor”. För att komma nära kyrkan flyttas salubodar och kyrkstugor snabbt till Borgarbacken och Finnbacken. I en reseskildring från år 1832 beskrivs Öhn som öde, med enbart en likbod kvar.
Ö hn blev betesmark i närmare 200 år och tack vare detta finns idag ett välbevarat fornlämningsområde med husgrunder kvar på Gammplatsen. 1920 byggdes en bogårdsmur kring kyrkogården och ett minnesmonument restes. Flera utgrävningar har gjorts och resulterat i material som gett värdefull information om den sydsamiska kulturens möte med nybyggarna och överheten.
Läs vidare: Söderholm 1973, Om tider som svunnit och Rydström 2006, Öhn - det äldsta Lycksele.
När prästgård och kyrka flyttade från Öhn flyttades även andra hus in till heden. Många av de små timmerstugorna flyttades till ”Hamn” dvs. nära älven, där arbetarbostäderna samlades. Vissa timmerhus har fungerat som bostäder till mitten av 1900-talet.
Ett minne av det samiska ursprunget som ännu finns kvar. Kvarteret i centrum intill torget, har fortfarande det lapska namnet ”Kaskorrom” – från sydsamiskans ”i mitten”. |
Som exempel kan nämnas en enkelstuga som efter att en period stått i hamn, flyttades ytterligare en gång till älvstranden där nuvarande Brännbergsvägen kommer ner mot älven. När Oskar Sandström köpte hemmanet där, Elinedal 1924, fanns där förutom stugan även en sommarladugård och en lada. Familjens bostad låg ca. 100 meter därifrån, men varje sommar flyttade man ut till ”sommarstugan”.
När tätorten Lycksele växte flyttades den lilla stugan igen och blev under en period gårdshus på en annan tomt. I mitten av 1990-talet skänkte ättlingar till Oskar Sandström stugan till Lycksele Hembygdsgille. Den finns nu åter på Gammplatsen, ordningsställd till brudstuga, intill Margaretakyrkan.
I takt med skogsnäringens utveckling i inlandet växte tätorten kraftigt och efter att en period ha varit köping blev Lycksele stad 1946.
Det nya husen i centrum var stora och fina träbyggnader, inspirerade av byggnadskonsten i storstäderna och därför kom Lycksele att kallas ”Lapp-Stockholm”. Läs mer om utvecklingen i tätorten under ”Byggnader”.
|
|
Senast uppdaterad ( 2006-11-30 )
|
Lyckseles historia
